Här kommer alltså en sådan "stor tanke" sedan jag piggnat till en aning. Jag såg alltså "Selma" på Tv, följde diskussionen kring ämnet och programmet,letade upp ett och annat på nätet samt tänkte till enligt följande:
Selma i jul- TV – bra eller dålig?
Något fick mig att hisnande reflektera når jag såg scenen där Selma, iklädd kvarnhjulshatt och klänning med släp, ensam på den rödklädda trappan röra sig upp för att hålla sitt tacktal till Svenska Akademin. Ensam kvinna utan rösträtt, ifrågasatt å ena sidan, hedrad å den andra sidan.
Vem var hon? Är det inte viktigare att veta vilka alla dessa var som omgav henne med sina åsikter och värderingar? Är det inte viktigare att förstå det tidsmässiga perspektivet?
År 1909 var min mamma tre år. År 1915 fick kvinnor rösträtt. År 1948 – åtta år efter Selmas död – fick mödrar förtroendet att vara förmyndare åt sina egna barn! Dessförinnan hade fäder varit förmyndare. Jag tror att det var samma år som homosexualitet avkriminaliserades – för att i stället föklaras vara en sjukdom! Först på sjuttio-talet, efter en uppvaktning av sjungande homo-och bisexuella hos socialstyrelsen( ”kärlek måste vi ha, om än aldrig så lite”) – lyftes också sjukdomsstämplen. Därefter har vi bla. begåvats med debatten om homosexuella och guds vilja, där de som anser sig ha mest kläm på denna vilja varit både högljudda och tvärsäkra.
Hur trovärdig är framställningen av SL och hennes vänkrets i SVts filmatisering? Det är ingen fråga som bara går att lämna därhän. Det handlar inte enbart om människor som levde då, det handlar också om deras efterlevande. I vid bemärkelse är vi alla ”deras efterlevande”, påverkade av historiens gång och av livsöden, så som de en gång gestaltade sig.
Om SL faktiskt var en sexköpare i Tarormina vill jag veta det. Inte av sensationslystnad. Jag vill inte pådyvlas att hon ”skulle kunna” ha varit. Hellre inte veta något alls om den saken.
När nu ämnet tas upp i stor stil känns det viktigt att veta är hur det verkligen stod till med hennes känsloliv. Enligt breven lär det vara rimligt att anta, att hon var lesbisk och förälskad i sina kvinnliga brevkamrater. Själv har jag bara läst, för offentligheten, utvalda fragment. Dessa fragment kan kallas passionerade, men knappast sensuella. Finns brev som tyder på det senare? Med all respekt tycker jag faktiskt att det angår mig som tittare, som läsare, som iakttagare i den offentliga debatten. Varför? Jag vill veta hur mycket vi accepterar hos oss själva och varandra.
Vilka får vi lov att vara? Vem fick Selma och hennes väninnor lov att vara, plus alla andra utan undantag som levde då? Som lever nu?
Var gick gränserna?
Selma hade tur i oturen. Hon fick utbildning enligt tidens möjlighet för kvinnor – dvs blev lärarinna. Hade hon tur som slapp ett påtvunget äktenskap? Kanske ”räddad” av sin dåliga höft, som placerade henne lågt på den tidens sk äktenskapsmarknad. Kanske varnad av läkare att gifta sig och föda barn.
Tur som fick med sig en skatt av sagor och legender att ösa ur från hemmet i Värmland. Tur som hade tid och förmåga att skriva, gestalta och formulera sig. Tur som rönte uppskattning och blev läst. Otur i kärlek, men också tur. Osv osv.
Jag har själv inte haft stor anledning att sysselsätta mig med hennes livsöde. Nu exponeras hon i stor stil, diskuteras och hålls fram. Om det inte varit för bilden av den ensamma kvinnan i nobel-stass på den röda mattan, hade jag kanske inte heller fortsättningsvis ägnat henne mer än förströdda tankar.
Nu ville jag skaffa mig ett perspektiv ur hennes egen diktning, varför jag lyckades googla fram ”Gösta Berlings saga” på nätet. Hela texten finns i ”projekt Runeberg”
Passioner, trånad, sönderslitna hjärtan. Trånande kärlek men inte sex. Vad säger det om hennes själv? Vad säger det om hennes tid? Vad säger det om oss, att vi fortfarande intresserar oss?
Den sjuttonåriga Ebba Dohna i romanen förälskar sig i den avsatte prästen Gösta Berling, men utsätter sig frivilligt för livsfara som leder till döden när hon förstår att hon skulle tvingas gifta sig med honom. Varför? Därför att ett äktenskap skulle hindra honom från att predika om guds härlighet och hon skulle sålunda bli skyldig till hans svek därvidlag! Hellre dö.
Var hittade Selma stoffet till en sådan framställning? Kanske rentav hos sig själv. Kanske hon fann såväl Gösta B. som Ebba D. i sitt eget psyke.
Och här gör min tanke en saltomortal. Vem får vi lov att vara? Är människan en andlig varelse, som inte får förnekas, lika lite som den sexuella dimensionen får förnekas? Båda finns, båda är vi. Fötter och huvud. Tanke och drift. Inte motsättningar, men levande energier inom en och samma varelse. Problemet tycks vara, att vi har svårt att balansera denna mänskliga utrustning. Varför kan vi ju tänka på tills vi tuppar av.
Selmas jordiska kärlekslängtan kan ha varit lika stark, lika verklig som hennes andliga längtan. Detta borde inte ha varit varken ett problem eller en motsättning. Förnekelse är förnekelse i bägge ändar, så att säga. Problemet tycks mig finnas någon annan stans.
Vi borde inte behöva leva efter principen ”antingen (kropp) – eller (ande)”, när vi, i grund och botten är både kropp och ande. Och vi rättar inte till obalansen varken genom att förtränga driften eller förneka anden. Båda är människa och båda skall ha plats. I dagens värld söker människor terapi när spänningar mellan vad de upplever vara inre motsättningar blir för starka, rentav outhärdliga. Visserligen var hon samtida, rentav jämnårig, med Sigmund Freud, men jag tror inte att hon någonsin sökte sig till analys-soffan.(Eller--? Finns det någon som vet mer om det här?) Fantasin och formuleringsförmågan kan ha varit hennes terapi, hennes läkning av det som konfunderade henne i hennes eget psyke och som hjälpte henne till överlevnad och balans.
Tillbaka till den ensamma kvinnan i högtidsstass på röda mattan:
Vad tänkte hon, alltså verklighetens Selma? Om hon nu verkligen älskade en kvinna med fysisk, jordisk kärlek, visste hon ju att det var straffbart, visste att hon skulle kunna få fängelse för det, visste att hon skulle komma att vanhedras mer än hedras. Men hon gick på hederns röda matta, med, kanhända, dessa tankar inombords, för att ta emot ett pris ur konungens hand.
Och så kommer det: en knorr, som på köpet:
Vem var då han, denna konung? V-gurra. Vad vet vi om honom?
Tanken får min tanke att vika sig dubbel av skratt.
Där har vi oss, människo-varelserna!
Gott Nytt År!

Midvinter

Stora tankar kommer och går. Vad hjälper det när hostan och snuvan råder? Förhoppningsvis kan de komma till uttryck då hälsans krafter återvänt.
Katterna ger tröst och sällskap, men barn och barnbarn har ännu inte fått alla sina julklappar.
Efter att ha förhandlat med tomtemor ansåg hon att jag hellre borde stanna hemma än äventyra hälsan på bussar o tåg. Det kommer några dagar även längre fram!

förkylt

Hosta och snuva. Och gråväder! Finaskrisen får folk att tappa både hoppet och humöret. Men i all fall - - -snart vänder det. Mörkret kulminerar och ljuset återvänder. Eller . . .?
Våga vägra slask och gråväder!
Människoanden, tex, hur stark är den? Starkare än bensinpriser, oljedepåer och bank-kollapser? Kanske, kanske inte, men tål att tänka på!
Själv försöker jag gömma mig i mörkret och dra mina gamla täcken över huvudet. Host host!
I dag fick jag i alla fall ett väldigt vackert och uppskattande brev från Frankrike. Tack! Det lyser i mörkret och mellan hostattackerna.

jul igen

Nu är det jul igen. Och just denna jul, liksom många gånger tidigare, funderar jag på meningen med det hela. Jag vet att jag inte är ensam om det. Är det inte så att vi har glömt något? Eller, rentav, berövats något? 

Inte så att det skulle vara något fel på pepparkakor och saffransbullar, inte ens på julgranar, presenter eller god mat. 

Vad är det egentligen vi firar? Att jorden vänder. Mörkret kulminerar och ljuset återvänder. Varje år är det så. 

Och hur firar vi det, om vi alls firar? 

Jag tillhör inte dem som vill fira med att äta julbord fullproppad med mat som min kropp inte behöver.