Om ikoner och vad det gör om 100 år.


Varför har människan sånt behov av ikoner?
Själv skuttar jag gärna runt på min käpphäst mot Dalai Lama. Han är ett slags anti-ikon för mig. Han rentav bidrog till att jag inte längre kunde ha förtroende för buddhismen.
Jag snarare skräms av sådan dyrkan. Kanske är det inte hans fel, men än sen? Vad är det för en konstig tradition som skapat fram honom?
Inte minst har jag stegrat mig mot att buddhistiska nunnor kastat sig på marken framför hans fötter.
Sorgligt. Jag tror inte att sånt är bra för mänskligheten.

Och så vet jag vad Selma kan ha tänkt när hon skred där på röda mattan för snart hundra år sedan:
”Vad gör väl det om hundra år!”
Och nu är det snart hundra år sedan. Vad gör det nu?
Vad gör det mig just nu?
För en massa år sedan levde jag på Ibiza, bland konstnärer och bohemer från alla världens vrår och kontinenter.
Om någon kommer på tanken om sisådär 80 år efter min död berätta om vad de tror om mitt liv och att framställa mig som en sexköpare på Mallorca, tänker jag nog att jag kommer att sticka fram näsan genom decennierna och ropa: -Jag behövde inte betala för det!
Och det behövde ju inte Selma heller, enligt filmen. Ja, enligt filmen.
Alltså: detta har det gjort henne efter 100 år! Hoppas att vi i fortsättningen tänker oss bättre för när yttrar oss om vad något ”gör” i framtiden!
För det gör ju en hel del!